November är det trötthetens månad.En fot i den sena hösten,den andra i vintern.Det är då man verkligen känner av mörkret.Skymningen infinner sig redan när man är på väg hem från jobb.Då gäller det att hänga i allt vad det går,håll fast liksom.Inte låta mörkret suga ur all energi.Man kan trösta sig med att det går snabbt i alla fall,kan det vara någon skyddsmekanism?Hjärnan gör att tiden uppfattas som snabb,för att plågan ska bli kortare.Medans jag glider fram lättare och smidigare bland folk och gator som en voyeur,så ser mitt öga bilder.Några lyckas jag fånga,men de flesta går mig förbi.Men det är egentligen oväsentligt,huvudsaken är att jag är ute på gatorna.
Duvornas Mamma
Väntan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar