Kvarlämnade

Det kom lika hastigt som ett blixtnedslag.

Patrik,en av de våra.I den lilla kärnan av 

de mest förtrogna vänner man har på en arbetsplats.

Han valde,eller man ska nog säga.Fick en möjlighet att

gå vidare till en annan arbetsplats och ett nytt jobb.
Utan att gå in på för mycket detaljer.Så
kan man väl lugnt säga att Patrik fick några
knuffar och stick i ryggen.

Så han var riktigt less och vantrivdes det sista.
Så det måste varit otroligt skönt att komma loss.
Naturligtvis är jag glad för hans skull,men
ändå blir det ett stygn av sorg i hjärtat.

Jag har träffat några av de bästa människor,
just på min arbetsplats.
Man umgås många timmar varje dag,
lär känna varandra innan och utan.
Ofta i ganska många år.
Kanske är det tristessen som sammansvetsar.

Hur som helst så känns,
det lite som att bli kvarlämnad.
Det går inte att komma ifrån