Gatan

Den här Söndagen,tänkte jag att inte fokusera

på för mycket mörkt och negativt.Utan istället 

ventilera lite tankar runt själv fotograferandet.

I det här fallet gatufotografi,där man befinner sig i
det allmänna rummet bland folk och
människor.Det finns många legender och storheter
inom den genren av fotografi,samt lika många förståsigpåare.
Något som gör det ännu snårigare är alla
oskrivna lagar,som man kan råka ut för när
man tar sina första stapplande steg med kameran på gatan.

Det som lockar mig med gatufotografin,är att inget är gratis
så att säga.Det kräver att man utmanar sina rädslor och
tränar upp sina sociala förmågor.Man är ju bland folk med sin
kamera och tar bilder av dem,ibland riktigt nära.
Det gör ju att man får interagera med sin omgivning,
vilket man vill eller inte.

Lika lätt som man tränar upp sina egenskaper,lika lätt försvinner de.
Det krävs ett konstant flöde i sitt fotograferande.Man
får investera i sin tid,helt enkelt.
Till det här kan man lägga till komposition,ge bilden ett innehåll
och värde.Att bara ta en bild någon som passerar förbi med kameran på
höften ger inga meningsfulla bilder i längden.

Det krävs att man rannsakar sig själv,när man ska välja ut sina bilder.
Det mesta blir bara skräp,så att sammanställa en samling bra bilder
tar tid,lång tid.Tålamod och uthållighet gäller.

Att läsa fotoböcker av mästare inom genren och imitera
deras bildstilar,ger en bra bas att börja ifrån.Då förstår man
att man måste vara deltagande med kameran,hur jobbigt det än känns.
Det går inte att gömma sig och ta bra bilder.Kommer man dit så
har man tagit sina första stapplande steg i lång trappa.

Men det är spännande och ger mycket tillbaka,
man skärper sina sinnen helt enkelt.