Först var de små,nu är de stora.2008 var igår eller,nej snart är 2014 slut redan.Mina mål och drömmar är sedan länge borta.Gäller bara att svälja,hålla ut och se till att pengarna rullar in till det nödvändigaste.Försöka vara en lojal medarbetare som det så fint heter.Så garantin till försörjningen finns kvar.Att jag ger mina avkommor en någorlunda rak väg att färdas på.Att man styr dem lite rätt riktning.Till slut kan man släppa taget och förhoppningsvis luta sig tillbaka och låta dem flyga iväg.Kanske det viktigaste är att lära dem att inte begränsa sig till att ärva arbetarklassens ok,att se längre bort än att det viktigaste i världen, är en anställning på lager eller ett fabriksgolv,att hela tiden höra de förtäckta hoten om nerläggningar,effektivitet och hur kostsam man är som anställd.
Jag har en ofantlig tur som har haft anställning sedan 1986,aldrig behövt använda a-kassan eller gå till arbetsförmedlingen,eller har jag verkligen haft en sådan tur egentligen? Har man inte vaggat sig in i en falsk trygghet som man får betala för nu.Aldrig några chanstagningar, utan bara följa den trygga och säkra vägen,låta någon annan hönsa omkring en som ett lydigt får.
Så är jag
så väldigt tacksam och glad för att den ynnest,som en lång anställning ger mig? Svar nej,inte med facit i hand.Alla tidiga morgonstunder,att gå upp och jobba trots man känner sig kass och sjuk och alla monotona uppgifter som sakta bryter ner viljan och psyket.Till slut skiter man i vilket.Så nej eller
Nej, jag är inte tacksam det minsta om jag ska vara ärlig.Man vill mest komma levande ur skiten till pensionsåldern är nådd!!
Johanna 2008
Josse 2009
2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar