XXVI

Jag är tillbaka vid den lilla skogs kyrkogården Kvastekulla. Att stå här en stjärnklar vinterkväll med kamera och stativ,är ren meditation för själen. Att låta slutartiden bli en effekt i sig och låta ljuset sträcka ut sig från det lilla kapellet räcker för den här bilden. Att hela tiden att söka sig efter konstgjorda effekter blir tröttsamt i längden och kommer snart att falla i glömska.

Att stå här själv i vinterkvällen ger tid till funderingar och tankarna snurrar kring Svenska kyrkans allt magrare antal anhängare. Många lämnar kyrkan och begär utträde. Utan att vara religiös,så ställer jag mig frågande till den handlingen. Att kyrkan skulle ha mera makt över samhället och kunna blanda sig i politik o dyl,är helt otänkbart,då hade klockorna vridits tillbaka direkt och psalmerna hade sjungits i skolbänkarna igen.

Men det är ju trots allt ett slags kulturarv vi har här,vi tar dit våra nyfödda och tar adjö från dem som gått vidare,så har vi gjort i många generationer och det skapar ju ett slags lim i tillvaron,beviset på vi har haft en existens överhuvudtaget. Om inte annat så är det väldigt vackra platser som just manar fram eftertanke och ett lugn,något som kan behövas i dagens samhälle.